Under några år i slutet av 70-talet var kärnkraften den ödesfråga som det politiska livet i Sverige kretsade kring.
Det var inte bara statsrådens och regeringarnas framtid som avgjordes av hur många reaktorer som skulle, eller inte skulle, laddas. Det var Sveriges, ja egentligen hela världens, framtid som stod på spel.
Det är knappt man minns det i dag. Kärnkraften konkurrerades ut av andra ödesfrågor: Löntagarfonderna. Budgetunderskottet. EU-medlemskapet. Sjukskrivningarna. Klimathotet. Skolkrisen.
Det är knappt man minns dem heller. Det är på sitt sätt rätt skönt. Vi behöver numera varken oroa oss för härdsmältor, smältande polarisar eller Pisa-resultat. Det viktiga i dag är att ”adressera” en helt annan ödesfråga: flykting- och integrationspolitiken.
Nu vill jag inte enbart uppfattas som ironisk. Flera av de företeelser jag räknat upp var och är verkligen ”ödesfrågor”. Men med lite perspektiv inser man att de också ofta fått tjänstgöra som ett slags inom-politisk kristallisationsskål, något man kan använda för att skapa konfliktstrukturer.
Det fanns andra hot än kärnkraft också på sjuttiotalet. I dag finns annat att tala om än att vi måste tala mer om varför vi inte talar ännu mer om ”den misslyckade integrationspolitiken”.
Under rubriken ”En sjuk sommar” ställde tidskriften Fokus politiske reporter Torbjörn Nilsson nyligen diagnos på den svenska politiska debatten. ”Migrationsfeber”, blev namnet på ett syndrom som yttrar sig i ”yrsel, paranoia, plötsliga ohämmade vrål, hallucinationer”. Nilsson frågade sig om inte den mest utsatta gruppen, ”borgerligheten”, också skulle kunna prata om andra saker, till exempel arbetslösheten, skolan, sjuktalen: ”Det som har hänt i svensk politik den här sommaren är att Migrationsverket har skrivit ner sin prognos över antalet asylsökande och att Försäkringskassan har skrivit upp sin prognos över sjuktalen.
Det är fakta som inte alldeles återspeglas i den offentliga debatten.” (Fokus 21/8).
Men vore det inte futtigt att prata om sjukkassan eller lärarutbildningen när vi snart sagt varje kväll på tv kan se Medelhavets överlastade likkistor eller desperata människomassor som till fots försöker ta sig in i det hägrande europeiska paradiset? Är inte flyktingsituationen en ödesfråga?
Klart den är, och då i första hand för alla de syrier, irakier och eritreaner som inte ser någon annan utväg än att betala dyrt för risken att drunkna eller kvävas i låsta, fullpackade lastutrymmen. Flyktingkrisen är också en ödesfråga för en västvärld som inte förmått hantera det kaos i Mellanöstern som den själv bidragit till att utlösa. Och för EU-projektet är flyktingpolitiken en akut ödesfråga. Den kortsynta nationella egoism som i sin mest elakartade och frånstötande form företräds av Sverigedemokraternas många själsfränder runt om i Europa får nu i snabb takt grunden för unionen att vittra sönder. Istället för ett öppet Europa med en gemensam tro på universella värden riskerar vi att få en arkipelag av gated communities med invånare bundna till varandra av hat och rädsla.
Men för svensk inrikespolitik är flyktingfrågan en ödesfråga bara i ett avseende: Hur vi i dag förhåller oss till flyktingarna från krig och katastrofer, och till de politiska krafter som profiterar på rädslan för dessa flyktingar, säger något om vilka vi är och vilka vi vill vara, i våra egna och i framtidens ögon. Kring den frågan kan det finnas skäl att föra en emotionellt laddad debatt. Men de sakfrågor som är kopplade till flyktingmottagandet och invandringen bör man helst diskutera just som politiska sakfrågor bland andra.
Min gamla tidning Expressen brukade hänvisa till en formulering av Lars Forssell, ett uttryck för just denna klokskap: ”Var sak på sin plats: Skridskorna i isskåpet och humanismen i Expressen.”
För fem år sedan, på valdagen 2010, skrev Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg en ledare i denna anda. Rubriken löd: ”Rösta nej till hatet”. Hon påminde i sin text om Sverigedemokraternas förflutna, ”en historia som får många av Europas mörkermän att framstå som välkammade korgossar”. Hon påminde också om att Sverige med sina många framtida pensionärer är beroende av ”ett inflöde av arbetskraft utifrån”. Ett slutet Sverige skulle stagnera, bli en avkrok i Europa.
”Tyvärr har det perspektivet helt kommit bort i debatten om SD”, skrev hon. ”De etablerade partierna har hamnat på defensiven och börjat acceptera bilden av invandringen som ett problem när den i själva verket är en livlina.”
Vi är ett växande antal skribenter som på senare tid riktat liknande kritik mot borgerliga opinionsbildare och ledarskribenter, bland dem även Anna Dahlberg. Det har fått flera av dessa skribenter, också Anna Dahlberg, att indignerat gå i svaromål. Det som speciellt upprört dem är hypotesen att det är Sverigedemokraternas stora val- och opinionsframgångar, och en växande borgerlig frustration över att inte ha möjlighet att dra nytta av alla dessa mandat, som förklarar varför flykting- och integrationspolitiken det senaste året varit föremål för ett så intensivt och tämligen samstämmigt intresse på ett antal liberala ledarsidor.
Rubriken över den ledare i vilken Anna Dahlberg gick till motattack (Expressen 16 augusti) var lugnande om än opåkallad: ”Nej, vi liberaler har inte blivit bruna”. Texten illustrerades med bilder av Tove Lifvendahl på Svenska Dagbladet, PM Nilsson på Dagens Industri och Alice Teodorescu på Göteborgs-Posten.
Ställd inför denna rubricering måste jag svara: Nej, vi liberaler som kritiserar de liberala ledarsidorna har inte blivit skogstokiga och färgblinda, vi tror inte att våra liberala kollegor har bytt färg. Däremot tycker i alla fall jag mig känna igen en av den liberala traditionens två kardinalsynder; inte kompromisslösheten den här gången, utan den andra för liberaler farliga frestelsen, opportunismen. Liberalerna är alltid så få att vi gärna tappar omdömet när vi ser en chans att bli populära.
Anna Dahlberg vittnar i sin ledare om hur det offentliga klimatet i Sverige har förändrats på bara några år. Då var det ”tabu” att ens diskutera nivåer när det gällde flyktingmottagandet.
”I dag är debatten en helt annan. I stort sett alla borgerliga ledarsidor med räckvidd – Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Dagens Industri, Göteborgs-Posten och Expressen/KvP” – talar om den så kallade volym-frågan.”
Just. Och varför gör de det? Det finns många svar på den frågan: somliga har med sakförhållanden att göra, andra är politiska och psykologiska. Man ska, till exempel, inte underskatta Mello-mekanismen, föreställningen att om tillräckligt många gillar något kan det väl ändå inte vara så pajigt som man själv tidigare tyckt.
Vi måste ta människors oro på allvar. Det är den formel som gång på gång återkommer när debattörer och ledarskribenter ska förklara varför de nu vill lyfta fram ”volymfrågan”.
Det finns många skäl till oro, också för invånare i ett så tryggt och välmående land som Sverige. Jag har redan pekat på några av dem och listan kunde göras mycket längre: konsekvenserna av den fortsatta globaliseringen och automatiseringen, det växande Putin-hotet, den framtida åldringsvården…
Varför är det just oron för flykting-volymerna som ska prioriteras? Kanske för att detta upplevda hot så lätt låter sig manifesteras i siffror, tabeller och diagram, och därmed också framstår som något man kan göra något åt. Volymer kan krympas. Kurvor kan vändas.
”Integrationsfeber”, var Torbjörn Nilssons diagnos. Jag skulle snarast vilja se det som nu sker i Sverige som ett slags politisk ätstörning, en fobi, ett försök att kanalisera en stor men diffus ångest till ett område som man tror sig kunna kontrollera. Man räknar kalorier. Man talar om ”volymer.”
...
...
...