För ett år sedan brast en avfallsdamm vid en guld- och koppargruva vid Mount Polley i British Columbia och femton miljarder liter förorenat vatten och slam forsade ut. Markerna dränktes i avfallsrester med arsenik, kvicksilver och svavel. Livet i en närliggande bäck släcktes, laxfiske och turistnäring omöjliggjordes.
Och värst drabbades indianerna i området, Williams Lake Indian Band, som bor, fiskar och jagar där. Talespersonen för en annan berörd indiangrupp, Soda Creek-stammen, förklarade att dess ekonomi i vanliga fall simmar i floden och vandrar på marken. Ingenting av detta var nu längre möjligt.
I augusti i år strömmade stora mängder försurat gruvavfall med tungmetaller ut från Gold King-gruvan i sydvästra Colorado och fyllde Animasfloden, som genast bytte färg till orange. De närboende indianerna i Southern Ute-stammen varnades för kontakt med vattnet. Oron har med utsläppet spridits ända bort mot Grand Canyon.
En månad tidigare hade en grupp apacher från San Carlos-stammen i Arizona rest i konvoj till Washington för att demonstrera mot att gruvbolaget Resolution Copper Mining ska få börja bryta i det hittills naturskyddade Oak Flat, en plats för traditionella indianska ceremonier. Konflikten känns igen från många delar av USA de senaste decennierna, och aktionen knöt också an till tidigare protestmarscher från olika reservat till huvudstaden.
De här händelserna kommer som bekräftelser på ett långvarigt tillstånd av rovdrift på naturen i områden som betraktas som mer eller mindre obefolkade. Men människor påverkas; gifter förflyttas med vattnet och de som faktiskt bor i närheten av gruvorna är påfallande ofta indianer.
Dessutom finns det ett stort antal gruvor i och nära indianreservat som har övergivits, med giftiga lämningar som sipprar eller sprids för vinden. Den amerikanska miljömyndigheten EPA uppskattar att inaktiva gruvor har förorenat 40 procent av källflödena i västra USA.
Få berättelser är i sammanhanget sorgligare än den om hur upptäckten av uran på 1940-talet i navajoindianernas reservat i Arizona och New Mexico planterade framtida, utbredda hälsoproblem i en befolkning, som en medicinsk tidskrift 1959 beskrev som immun mot cancer. Så sent som i fjol undersöktes nästan femhundra nedlagda urangruvor i navajolandet av EPA, som uppmätte höga nivåer av radioaktiv strålning kring majoriteten av dem.
Det är som vilade det en form av förbannelse över de amerikanska urinvånarnas tillvaro, än i denna dag, 125 år efter att indiankrigen mer eller mindre officiellt tog slut med massakern i Wounded Knee i Pine Ridge-reservatet i South Dakota.
Markområdena som de fick behålla, de reservat där de placerades under federalt förmyndarskap, ansågs ointressanta tills de blev lönsamma reservoarer för dem som gjorde affärer i metaller, timmer, kol och vatten. Att exploateringen kunde bli så brutal kan delvis förklaras med att den skedde långt borta, i ödemarker där ingen såg på, och att de som direkt påverkades inte riktigt räknades.
Återutgivningen på svenska av Dee Browns klassiska bok om krossandet av indiansamhällenas strukturer och idévärld, "Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee", är mycket välkommen. Den här gången handlar det om en illustrerad utgåva och därigenom ökar innehållets redan ansenliga tyngd ytterligare. Det är som att läsa en helt ny bok. Den djupa tragiken förstärks av stoltheten i de historiska porträtten och den sobra formen ramar in en alternativ syn på existensen som kolonisationen inte tog någon särskild notis om.
Dee Brown beskriver en civilisations fysiska, sociala, kulturella och mentala undergång. Det som slogs sönder av våld, buffeljakt och själslig omprogrammering har endast i ytterst begränsad omfattning kunnat återerövras av senare generationer.
Han skriver om de trettio år, 1860-1890, när Västern blev USA och indianerna dukade under, fördrivna, bedragna, sjuka, mördade, berövade sitt livsuppehälle. Hans bok är fortfarande så stark för att den vibrerar av en väl avvägd blandning av harm och dokumentation. Den träffar precis där moralen sitter.
Boken publicerades 1970, under Vietnamkriget, och öppnade mångas ögon: den då just avslöjade massakern i Song My hade föregåtts av liknande händelser på amerikansk mark. Någon rubriksökare var Brown emellertid knappast. Tvärtom hade han levt ett undanskymt liv som bibliotekarie och författare av romaner och sagor om Vilda västern och amerikanska inbördeskriget tills han en dag, vid 61 års ålder, lämnade in Wounded Knee-manuskriptet.
Dess upprördhet över övergrepp och försummelser landade rätt i tiden. Många amerikaner ifrågasatte sig själva, sitt land, sin historieskrivning. Den moderna indianrörelsen hade också precis gett sig till känna genom att ockupera fängelseön Alcatraz, och strax skulle den inta den symboltyngda byn Wounded Knee.
Den här illustrerade versionen har alla förutsättningar att ge Dee Browns berättelse förlängt liv som dokumentär grundbok. Här finns nu inte bara vackra ökenlandskap och stereotypa porträtt utan framför allt fantastiska närstudier av kroppar och ansikten präglade av integritet. Oavsett om de tittar åt sidan eller ser in i kameran överväldigas betraktaren av styrkan i deras uttryck, i deras drömmar.
Källa: HD.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tänk på att du är personligen ansvarig för dina kommentarer som du skriver och lämnar här. Så håll en trevlig och god ton för allas trevnad. Samt tack på förhand för ditt inlägg och din delaktighet här.
Har du frågor kontaktar du oss enklast och snabbast på post@hbgnyheter.com