Ibland kan jag nästan bli avundsjuk på människor som alltid tror sig veta vad som är rätt, som alltid är säkra på sin sak. Det verkar så bekvämt och enkelt.
Men jag förstår inte riktigt hur de tänker. Eller med vad. Ryggraden?
Det senaste lokala exemplet på det här är huruvida det är bra eller dåligt att en grupp på sex tjejer på Olympiaskolan ska få lära sig simma tillsammans i en egen tjejgrupp, utan killars närvaro.
Det verkar som om de flesta tycker att man absolut inte ska acceptera det. Samtidigt finns det en annan och mindre grupp som tycker att det är OK.
Och jag tycker… både och.
Å ena sidan tycker jag att det borde vara självklart att pojkar och flickor, killar och tjejer samt män och kvinnor ska kunna simma och bada tillsammans. Jag ogillar att vi delas upp och behandlas olika beroende på vilket kön vi har.
Men å andra sidan; vad är viktigast? Att jag håller fast vid den uppfattningen eller att de här tjejerna faktiskt lär sig simma?
Jag kan heller inte frigöra mig från tanken att debatten påverkas av att det handlar om tjejer som kommit från andra länder.
Om det varit tjejer födda och uppvuxna i Sverige, hade alla resonerat likadant då?
Ibland känns det som om en del människor undviker att tänka och nöjer sig med att reagera. Som om man tar för givet att vi alla uppfört oss likadant mot varandra sedan vikingatiden.
Men när började vi män krama om varandra i det vanliga civila livet, bortom idrottsplatser? Det är inte så längesedan, men det känns inte udda idag. Och det är knappt någon som ställer sig och vrålar: Så här gör vi min själ inte i det här landet!
För jo, det gör vi. Nu.
Vi delar upp pojkar och flickor också. Ibland är det nog bra, andra gånger är det dumt.
Jag har också funderat en del på det här med att ta i hand eller inte när man hälsar. För ett par månader sedan visade jag min hyreslägenhet för ett par med utländsk bakgrund. Mannen tog mig i hand, medan kvinnan satte sin hand mot sitt bröst och nickade till hälsning.
Hon hälsade på ett annat sätt, svårare än så var det inte.
Men det finns en viktig omständighet. Jag var i överläge. Född i Sverige, svenskt namn, medelålders och man.
Kanske hade jag reagerat annorlunda om maktförhållandet varit det omvända. Om jag varit en kvinna som en man undvek ta i hand.
Kanske är det så vi ska se på situationen med de sex flickorna på Olympiaskolan - är de i överläge eller underläge?
Och kanske ska man kolla vad Olympiaskolans rektor Anders Nilsson säger?
– Målet är att alla elever ska lyckas och det innebär att vi ibland måste göra olika anpassningar, vilket vi också har en skyldighet att göra. Det gäller oavsett om det handlar om matematik, engelska eller simundervisning, skriver han i ett pressmeddelande.
Han fortsätter:
– Anpassningen i grupper som vi gjorde hade ingen bakgrund i religion, kultur eller etnicitet utan med fokus på måluppfyllelse
Tänker man med ryggraden behöver man inte ta hänsyn till sådant. Jag föredrar att tänka med hjärnan.
Även om det är lite jobbigare.
Källa: HD.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tänk på att du är personligen ansvarig för dina kommentarer som du skriver och lämnar här. Så håll en trevlig och god ton för allas trevnad. Samt tack på förhand för ditt inlägg och din delaktighet här.
Har du frågor kontaktar du oss enklast och snabbast på post@hbgnyheter.com