Det är tomt utanför min närbutik. Jag vet inte om tiggaren som alltid suttit där är en av dem som åkt hem till Rumänien, men det får mig att tänka till.
Först och främst blir jag irriterad på mig själv att jag var så senfärdig och aldrig lämnade den stora samlingen petflaskor och burkar som tiggaren kunnat omvandla till en rejäl slant.
Visst skänkte jag en tjuga då och då, men samlingen med flaskor och burkar kändes som en bättre grej. Tiggaren skulle göra mig en tjänst och samtidigt tjäna pengar på det.
Jag tror att det är bättre att tjäna pengar än att få allmosor.
Men nu är där tomt. Det är också tomt på tre andra ställen som jag nästan dagligen passerar och där det suttit tiggare. En annan tanke som slår mig och faktiskt plågar mig: jag tycker att det känns bekvämare utan tiggare.
Jag skäms.
Jag kan gå omkring i Helsingborg och tycka att det är skönt att det är på väg att bli vår, att det är ljusare, att uteserveringarna börjar komma på plats, att folk ser lite gladare ut. Samtidigt som vi bussat i väg fattiga stackare till ett ännu fattigare liv.
Vad gör det oss till?
Städar vi bort det som stör oss? Vad ska vi i så fall städa bort nästa gång?
Jag ringer psykologen Mattias Lundberg för att försöka reda ut det här med de dubbla känslorna; det dåliga samvetet och samtidigt lättnaden att slippa se tiggare.
– Det är skillnad på hur man känner och hur man tycker att man borde känna. Jag tycker inte att man ska ha dåligt samvete för hur man reagerar, däremot kan man ju ha det om man inte agerar, säger han.
Det är skillnad på känslor och moral, men det finns andra skillnader också.
Alla tiggare jag stött på i Helsingborg har haft en låg profil. De har suttit ner, de har haft en kopp eller liten låda framför sig, kanske ett foto på familjen eller en textad skylt. Och det enda de sagt har varit ”Hej-hej” och ”tack”.
Det går inte säga att de stört mig. De kan knappast ha stört någon annan. De har inte gjort mitt liv sämre eller mindre tryggt, jag har inte fått mindre mat på bordet. De har inte tagit plats, de har inte varit skräniga eller hotfulla .
Som fyllona kan vara.
Tiggarna har bara suttit där. Och ändå har de väckt så mycket och så starka känslor.
– Jag tror att det handlar om att vi i Sverige på kort tid fick väldigt många tiggare, från att tidigare egentligen inte haft några. Det blev ingen naturlig inskolning, vi människor behöver tid för att etablera en känslomässig relation, säger Mattias Lundberg.
När jag på fredagen går en runda i city på lunchen möter jag en av stadens alkoholister. En man som jag då och då ser i stan. Han brukar låta mycket, tigga cigarretter och inte sällan luktar han faktiskt ganska illa.
Den här gången går han och gormar högt och tydligt. Han är arg på människor som kommer hit, som lever på socialbidrag och inte gör någon nytta.
De lunchlediga som sitter längs Mariakyrkans södra vägg och njuter av solen och den vindstilla värmen reagerar inte. De som flanerar kring mannen reagerar inte heller.
Kanske för att vi är vana vid svenska alkoholister.
Källa: HD.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tänk på att du är personligen ansvarig för dina kommentarer som du skriver och lämnar här. Så håll en trevlig och god ton för allas trevnad. Samt tack på förhand för ditt inlägg och din delaktighet här.
Har du frågor kontaktar du oss enklast och snabbast på post@hbgnyheter.com