LET – Från en caddies perspektiv

I år fick Vasatorp äran att ha den stora damtävlingen Ladies European Open på sin vackra TC bana. Det var mycket folk som kom för att titta på spelarna. Men hur är det egentligen att vara en del av det hela?

Spelarna gör sig redo för att slå ut på första tee. De pratar ihop sig med sin caddie om hur de ska slå slaget och sen ser man bollen flyga iväg i väldig fart och landa några hundra meter längre fram. Man kan tydligt se hur hela publiken vrider på huvudet för att kunna följa bollen med blicken och se vart den landar.

Många tror att en caddies jobb bara är att bära spelarens golfbag under rundan men det är mycket mer än så. Caddien hjälper spelaren med att ta ut olika mått, kolla puttlinjen på green innan spelaren slår sin putt, kolla så att spelaren siktar rätt innan han eller hon slår. När spelaren har slagit ett slag ger hon klubban till caddien som tar emot den och torkar av den med en handduk som hänger på bagen.

Det är en massa saker en caddie gör som underlättar för spelaren. Dock är det inte helt lätt att vara caddie och därför är det för det mesta stora starka män som är caddie till spelarna eftersom de ska orka bära en tung tourbag som de hänger på ena axeln.

Det finns två typer av caddies. Lokal caddie och ordinarie caddie. Vad är då skillnaden mellan dessa? Jo, en lokal caddie är en person som spelaren har valt utifrån och inte känner sen innan. Den ordinarie caddien däremot är en caddie som spelaren själv anställt och känner väldigt bra. Ibland händer det att spelaren sparkar sin caddie mitt under rundan och det är fullt tillåtet.

Den stora fördelen med att ha caddie är att det underlättar väldigt mycket för spelaren eftersom caddien tar hand om det mesta som spelaren brukar göra själv under en vanlig sällskapsrond – torkar klubborna, krattar bunkern, räknar ut avstånd, bär bagen, tar flaggan, rengör bollen och så vidare. Det gör att spelet flyter på mer.

Helsingborg Open gick av stapeln på torsdagsförmiddagen den 5 septermber på Vasatorps Golfklubb, på banan TC. Två dagar innan hade jag fått höra att caddiemastern var i desperat behov av tre caddies till tre spelare och jag ställde självklart upp. Detta skulle ju bli en riktig erfarenhet och en riktigt stor upplevelse, tänkte jag. Det blev det.

Jag fick reda på att min spelare jag skulle gå caddie åt var en fransyska vid namn Valentine Derrey. Pappa och jag åket upp på onsdagen och kollade läget så att jag hade någorlunda koll på var jag skulle äta min lunch och träffa min spelare dagen därpå. Vi gick även en del av banan så att jag skulle förstå var nästa tee fanns på varje hål och inte gå fel. Den största delen av banan var inhägnad med rep som fanns runt varje hål och det var för att ingen i publiken skulle komma in på själva banan där spelarna befann sig.

En annan sak jag också la märke till var att funktionärerna började dyka upp med sina ”quiet please” och ”no cameras please” skyltar under tredje dagen, något som inte fanns där första och andra dagen . Detta berodde på att de två sista dagarna var det fullt med publik runt om hålen, som gärna pratar och gärna fotograferar med sina stora systemkameror och det kan då störa spelarna väldigt mycket.

En mycket trevlig man med glatt humör vid namn Thomas, som var tävlingens caddiemaster, förklarade för mig vad som är det viktigaste man ska tänka på som caddie – att inte vara i vägen för spelaren. Det tog jag åt mig och sen åkte vi hem och jag förberedde mig inför nästa dag.

Valentine och jag hade checkat av med varandra efter att jag hade fått hennes telefonnummer och bestämt var och när vi skulle träffas och det skulle ske på den stora puttinggreenen vid klubbhuset. Sagt och gjort, dagen därpå ställde jag mig vid puttinggreenen och spanade efter någon som skulle kunna vara Valentine.

Klockan 11.45 kom det fram en tjej till mig som visade sig vara just Valentine Derrey, min spelare. Hon har läst tre år på college och kan därför prata ganska bra engelska, vilket var tur eftersom jag inte kan ett enda ord på franska. Hon försvann ungefär lika snabbt som hon kom eftersom hon skulle gå in och äta lunch men kom sen ut igen och då började mitt jobb som caddie på riktigt.

Det första vi gjorde var att gå till övningsområdet och där värmde Valentine upp med att chippa och slå bunkerslag. Mitt uppdrag där i början var bara att dra vagnen (de fick lov att ha vagn de två första dagarna, men de två sista dagarna var man tvungen att bära) och det var inget märkvärdigt. När vi kom fram till rangen bad Valentine mig att hämta en full hink bollar åt henne och det gjorde jag.

Klockan började närma sig 13.20, så vi började gå mot tee. Äntligen skulle jag få ta på mig caddievästen, något jag hade sett fram emot sedan dagen jag bestämde mig för att gå caddie. Valentine var först att slå ut och det blev ett perfekt slag som hamnade mitt i fairway. Den här dagen var det knappt någon publik, så det kändes som en helt vanlig sällskapsrond.

Nu fick jag äntligen chansen att se spelarna på nära håll, vilket man inte riktigt gör när man ser det på tv. Valentine var väldigt noga med att stega innan hon skulle slå och den rutinen avvek hon aldrig ifrån. Hon hade även ett litet block där hon skrev upp varje slag hon hade slagit för att kunna gå tillbaka och jämföra vilka slag som varit bra och vilka som varit mindre bra.

I slutet av rundan hade jag fått in en bra rutin på allt jag gjorde och Valentine verkade nöjd. Det visade sig att Valentines bästa runda hade varit 69 slag men både på första dagen och andra dagen gick hon runt på 68 slag och efter andra dagen ledde hon hela tävlingen.

Först när det började komma publik och tv kameror insåg jag att detta verkligen var på riktigt och att det var en väldigt stor tävling. Eftersom Valentine ledde hela tävlingen efter andra dagen och cutten gick på +3 klarade hon cutten utan problem och fick gå i ledarbollen som gick ut allra sist. I ledarbollen befann sig även världstian I. K Kim och det var lite häftigt att få träffa henne och se henne spela på nära håll. Detta var dag tre och på hål nio började Valentines nerver spöka då hon tappade hela tre slag.

Nu visste jag att jag skulle få bära Valentines bag och det gjorde allting lite mer nervöst. Publiken var enorm vid detta laget och tv-teamet följde vår boll väldigt mycket. Valentine frågade många gånger om allt var okej med mig eftersom bagen faktiskt var ganska tung men jag sa att det gick bra.

Dag nummer 4 fick jag tyvärr inte gå caddie men det gjorde ingenting. Det var skönt att kunna gå utanför och kolla på tävlingen. Valentine kom på ensam tredjeplats i tävlingen.

Sammanfattningsvis kan jag säga att detta har varit en otrolig upplevelse och en stor erfarenhet. Jag har lärt mig en himla massa om hur spelaren fungerar under stora tävlingar som denna. Detta skulle jag mycket väl kunna tänka mig att göra om nästa år igen, då tävlingen ska gå på Vasatorp i två år till.

Natalia Balcke