När det var som allra mörkast, när hjärtlösheten kändes som det nya normaltillståndet, var det precis som att allt vände. Människor började bete sig som människor.
Känslan påminde om när jag var i Oslo efter att terroristen och hataren Anders Behring Breivik mördat 77 människor. Folk gick ut på gatorna för att visa stöd och sorg.
Den värdighet och värme som strålade ut var så stark att det nästan gick att ta på den och mitt i all sorg också en känsla av hopp.
De flesta är trots allt hyggliga, kännande människor.
I onsdags, på eftermiddagen vid en lastkaj på Ättekulla industriområde träffade jag just den här sortens människor. Sådana som ger hopp.
De fyllde en trailer med grejor som skulle köras till flyktingar vid gränsen mellan Serbien och Ungern. Och det var ingen stor etablerad organisation bakom, utan vanliga enskilda människor i Helsingborg som var och en på sin kammare kände att något måste göras.
Mindre än en vecka senare är alltså den här trailern fylld och på väg.
– Det känns bra att få en chans att göra nåt, säger Firas Alshamar.
Han är VD för transportföretaget HVF och det är hos honom lastningen av trailern sker. Det är hans chaufförer som kör hjälpsändningen, det är han som betalar deras lön och bränslet som går åt.
Tidigare har det gjorts jämförelser mellan Sverige idag och Europa på 1930-talet. Jag förstår liknelsen, för det finns absolut sådant idag som påminner om den situation som ledde till krig och folkmord.
I somras besökte jag koncentrationslägret Bergen-Belsen i Tyskland. Massgrav efter massgrav. 5 000 i den ena, 1 000 i den andra.
Och det är så lätt att förfäras över hemskheterna som hände då. Att fördöma det som skedde i en annan tid. Men idag då? Människorna som flyr Syrien?
Man har i efterhand rest en gravsten över Anne Frank som dog i Bergen-Belsen. Treårige Alan Kurdi dog i Medelhavet, hans lilla kropp spolades upp på en turkisk strand den 2 september i år.
Det finns likheter mellan familjen Frank och familjen Kurdi.
För det första; de flydde från förtryck. Franks flydde från nazister, Kurdi flydde från terrororganisationen IS.
Anne Franks syster Margot dog i samma koncentrationsläger som Anne, Alan Kurdis bror Galeb dog i samma hav och hittades på stranden, en bit ifrån Alan.
De fyra barnens mammor dog medan deras pappor överlevde.
– Det känns som om opinionen har vänt och jag tror det började med det lilla barnet på stranden, säger Annelie Hennigor som engagerat sig i hjälpsändningen från Helsingborg.
Det har vänt. De som skrek och skrev hat och fascism tar mindre utrymme. Och nu funderar jag och många andra; vad kan vi göra?
Skänka pengar, så klart. Vi kan också skänka kläder och skor, vi kan sprida vanlig anständig medmänsklighet när vi pratar och skriver.
Hatspridarna ser anständighet som svaghet. Men det är inte korkat och mesigt att försöka vara hygglig. Godhet är inte svaghet. Det är inte töntigt att vara med vid fredagens manifestation i Helsingborg.
De senaste dagarna har jag läst meningar som satt sig i minnet. I ett långt känslosamt inlägg på Facebook skrev en kille så här: ”Tror ni folk nöjesflyr från sina länder?”
Vi har en chans att engagera oss nu.
Som Annika, Maryan, Sandra och Noor gör på Knutpunkten. De väntar på flyktingar som kan komma med färjan för att ge dem ett välkomnande.
Och det är kanske så att det behövs barn för att öppna ögonen på oss?
Anne Frank med sin dagbok. Alan Kurdi med sin livlösa kropp på en strand, klädd i kortbyxor och en röd tröja.
Källa: HD.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tänk på att du är personligen ansvarig för dina kommentarer som du skriver och lämnar här. Så håll en trevlig och god ton för allas trevnad. Samt tack på förhand för ditt inlägg och din delaktighet här.
Har du frågor kontaktar du oss enklast och snabbast på post@hbgnyheter.com