En sexåring dör mitt framför ögonen på oss. På en plats där vi helsingborgare njuter och slappnar av, på en plats vi längtar till.
Katastrofen varar några minuter, kanske någon timme för de flesta och dagen efter är det nästan som vanligt igen. Utom för de närmaste. För dem blir livet aldrig mer detsamma och jag vågar inte riktigt försöka tänka mig in i smärtan.
Trots att det gått många år minns jag fortfarande paniken när min yngste grabb försvann på färjan Rödby – Puttgarden precis när färjan la till. Hur jag stod på bildäck och försökte se in i alla bilar, livrädd för att han blivit kidnappad.
Samtidigt som hans äldre bröder och mamma letade på andra ställen.
Tack och lov hade inget särskilt hänt, på barns vis hade han obemärkt gått i väg till något som fångade hans intresse och sekunden senare var han försvunnen. Men han kom ju tillbaka.
Mina tre grabbar är stora nu, oron och rädslan är en annan men finns nog alltid kvar.
My Othind och Marina Larsson är på Fria bad med sina små barn, Milo och Izabelle. Små knattar med solhattar och jättemycket solkräm.
– Det är svårt att veta vilken ålder man kan släppa dem. Man tror ju på något sätt att det är ganska säkert på en strand, säger My Otind.
– Men det är samtidigt ett ögonblicks verk, vattnet kan vara strömt, säger Marina Larsson.
Någon gång måste man släppa taget. De flesta av oss gör det en liten bit i taget. Och varje liten bit göder oron… tills det känns vanligt igen.
Till slut är barnen vuxna och även om man fortfarande kan vara orolig finns det ofta inget man kan göra för att skydda sina barn. Det som är gjort är gjort, man har försökt uppfostra och förbereda dem så gott man kunnat.
Men alla når inte så långt.
I torsdags dog ett litet barn mitt ibland oss. På en plats många av oss älskar och längtar till.
Vi kommer att fortsätta åka dit, fortsätta älska stranden, vi kommer att fortsätta bada.
Det är så det funkar. Det är så vi funkar.
Vi går vidare. Kanske är vi lite tacksamma för att det inte drabbat oss. Och My Othind säger det som vi alla känner.
– Det måste vara svårt att leva vidare när man förlorat ett barn.
Kanske pratar vi ansvar, badvakter, hjärtstartare. Och kanske pekar vi ut ansvariga för än det ena än det andra. Snålhet, ouppmärksamhet, ointresse... Jag vet inte vad, men däremot vet jag med säkerhet att jag inte tror på att dela ut skuld.
Skuld är en känsla som förgiftar.
Polisen inledde närmast rutinmässigt en förundersökning om vållande till annans död direkt efter drunkningen, men redan dagen efter lades utredningen ner. Det här var en väldigt tragisk olycka, inget brott som någon kan misstänkas för.
Men kan vi alla bli lite bättre är det bra. Kan vi få fler hjärtstartare är det bra. Kan vi få fler och bättre utbildade badvakter under fler timmar är det förstås också bra. Och kan vi alla bry oss om och känna ansvar för varandra så är det riktigt bra.
Vi vet inte om detta kunnat rädda barnets liv, och det är faktiskt inte mycket värt att spekulera kring. Men att inte försöka bli bättre än vi är vore inte bara dumt utan också skamligt.
För livet fortsätter för alla oss andra.
Källa: HD.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tänk på att du är personligen ansvarig för dina kommentarer som du skriver och lämnar här. Så håll en trevlig och god ton för allas trevnad. Samt tack på förhand för ditt inlägg och din delaktighet här.
Har du frågor kontaktar du oss enklast och snabbast på post@hbgnyheter.com