Ska det verkligen gå att äga HIF?

Jag har inte tröttnat på fotboll men jag har ledsnat på hur stadens främsta fotbollslag lever sitt liv.

Det skaver.

HIF är en klubb vars största stjärna inte är spelare, utan tränare.

HIF är en klubb som troligen blir ett mittengäng i den ganska beskedliga allsvenskan. Och de klubbar man kommer att konkurrera med är inte MFF, AIK eller Göteborg. Kanske inte ens Elfsborg och Norrköping, utan de viktigaste matcherna blir mot storheter som Jönköping Södra, Sundsvall, Falkenberg, Gefle och Östersund.

Och då ska man komma ihåg att den här i sammanhanget kvalitativt medelmåttiga fotbollsverksamheten drivs med pengar som liksom inte finns på riktigt, med en framtid som är intecknad.

Det skulle inte förvåna mig om Henrik Larsson känner igen sig i Seasick Steve- refrängen: ”I started out with nothing and still got most of it left”

Det är kanske dags att på allvar fundera på varför HIF finns. Och för vem eller vilka.

Jag kontaktar forskaren Katarzyna Herd eftersom hon kan det här med fotboll, fotbollskultur och fotbollens plats i samhället. Och hon nämner en sak nästan direkt i samtalet:

– Det räcker inte bara att ha en bra arena och bra spelare, en klubb måste ha supportrar som bryr sig, säger hon.

HIF har det. Senaste exemplet på den kärleken är hur supportrar på kort tid samlade ihop en halv miljon kronor till klubben.

Men HIF har också en ordförande som på årsmötet tröttnade på frågor och förminskade medlemmar genom att fråga vad det var de inte fattade.

Jag förstår att det var nära att topplocket gick på en del supportrar. Själv tyckte jag mest att det var anmärkningsvärt. HIF är en medlemsförening. Ingen ordförandeförening. Medlemmarnas bästa chans att ställa frågor och kanske få svar är på årsmötet.

Katarzyna Herd hyllar den svenska föreningsmodellen och tycker att den är ett viktigt alternativ till kommersialismen.

– Om det blir för affärsmässigt så är det risk att folkligheten försvinner men en klubb behöver inte vara en vinnare för att ha supportrar, säger hon.

Jag tror att det faktiskt är så att riktiga supportrar inte är på Olympia för att i första hand titta på skitbra fotboll, de är där för att se sitt HIF.

Vinner HIF är det underbart. Förlorar HIF tror jag att supportrarna längtar efter nästa match.

Det är klubben som är viktigast. Inte resultatet.

Det är i det resonemanget man når fram till den för supportrar självklara slutsatsen att klubben är större än spelarna, större än styrelsen, större än finansiärerna.

Sedan är jag inte alldeles säker på att alla supportrar också inser att den logiska fortsättningen på det resonemanget är att klubben också är större än supportrarna.

Redan ifjol vande jag mig vid tanken och känslan att det kunde vara något fint med att ligga och sladda i allsvenskan. Att vara underdog. Att känna glädje över poäng mot typ… Åtvidaberg.

Däremot har jag svårt att vänja mig vid att HIF är ett skakigt finansiellt bygge som självmant lagt sig i händerna på vinstdrivande företag.

Men jag är kanske bara en fånig folkhemsromantiker som tycker att en förening ska förena, att det först och främst är något att samlas kring?

Jag är kanske naiv som inte tycker att en förening ska kunna ägas, som vore det en butik eller en vara.

...
Källa: HD.se